...
Jag har hört om " en andra chans " men ibland undrar jag om man räknar alla chanser för den andra.
Förstår inte varför man inte bara kan släppa och gå vidare. Varför vill man fortsätta när 90% av tiden är som att leva i helvetet och 10% är "bra". Borde de inte vara typ 10% bra 90% underbart?
Jag antar att jag inte kan förstå då jag inte är i sitsen själv. Och jag vill inte hamna där heller. Jag har sett vad det gör mot människor, dom förändras. Jag kommer inte låta mig skälv förändras.
Antar att det är därför som jag inte låter någon komma nära, jag är rädd för vad som kan hända...
Jag har aldrig vart i "helvetet" men jag har levt runt omkring det alldeles för länge nu. Och de har gjort mig rädd och osäker. Jag kommer aldrig lita på någon. Det finns så mycket som skrämmer mig.
Önskar bara att dom som lever där i helvetet kunde se hur dom skadar människorna runt om. Men antar att dom inte ser. Dom är skadade dom också och rädda. Rädda att släppa taget och gå vidare, rädda för att bli ensamma. Även om dom inte är det.
Jag är rädd för att inte vara ensam. Jag är rädd för att någon ska göra om mig. Få mig att bli någon jag inte är. Men jag hatar ändå att vara ensam jag önskar jag hade någon. Någon som förstod mig och som tänker som jag.
